Ni ska bara veta vad jag har gått igenom i mina dagar, inte alls för att tycka synd eller skryta på något sätt men jag insåg det igår kväll/natt/morgon. Jag önskade jag slapp men på något vis så vill jag ändå vara där och se och höra. Fråga "kan hjälpa till med något?" eller "går de bra?" Jag kan lova er, dom som inte är van att se det jag ser ibland dom skulle bli rädda. tillochmed jag som har sätt de här sen första dagen jag insåg allting vilket är ganska många år sen nu, tycker jag att det kan vara obehagligt. Då försöker man skrattar man bort de eller börjar snacka om något som inte alls handlade om de som vi pratade innan, men det gör ingenting eftersom att de vi snackade om för 2 minuter sen kommer man inte ihåg, så man måste ha ganska bra tålamod och det vet alla här att det har inte jag men när de gäller sånt här då blir det annat i huvudet och tro mig, ni skulle förstå mig om ni var i min kropp. Jag kan inte göra så mycket mer än att finnas här.